 |
|
Skildringar
EN HELT VANLIG LÖRDAG MED ORMGROP…
Det finns många sätt att roa sig en lördag. Ormgrop är något som jag inte testat förut men nu skulle det bli av. En kompis som milt uttryckt är ormbiten (inte bokstavligen utan d v s mycket intresserad av orm) skulle åka till Kvismarens naturreservat utanför Kumla för att titta på orm. Jag hade hört talas om reservatet sen tidigare och visste att där fanns en fågelsjö. Vad jag inte hört talas om sedan tidigare var att mitt i reservatet som i huvudsak består av sankmark finns en liten rullstensås som heter Öby kulle. Eftersom denna ås är den enda plats på ett stort område som är torr och kan erbjuda en stor mängd tjälfria sprickor vintertid, så har den blivit en populär övervintringsplats för reptiler. Under några dagar nu på våren kan man se dem kräla fram ur sina sprickor och ömsa skinn, para sig och umgås i största allmänhet.
Huggormen är först. Redan innan sista snön är borta kommer först hanarna fram för att ömsa skinn. När de satt på sig nya finkostymen kan man se dem slåss i regelrätta brottningsmatcher där det gäller att demonstrera sin styrka och pressa ned sin motståndare till marken. När sedan honorna vaknar upp har redan hanarna gjort upp om vem som är starkast och förtjänar att para sig med dem.
Senare under våren är det dags för snokarna att vakna till. Dessa är mindre civiliserade än huggormarna och verkar mer benägna att ägna sig åt gruppsex. Ofta kan man se stora högar med dussintals ormar ligga som nystan. Ett sådant nystan innehåller oftast en hona och ett stort antal hanar som försöker bli den lycklige som får komma till… Plötsligt står det klart för mig var uttrycket ormgrop kommer ifrån.
Eftersom vi var där i mitten av april var det just detta vi fick se. Det ringlade ormar överallt på marken och man fick se upp (eller rättare sagt ned) var man satte fötterna och stundtals kunde man nästan vada i ormar. Eller som en av mina reskamrater uttryckte det: ”- Jag är inte rädd för orm, men det här var nästan så där Indiana-Jones-äckligt!”
Tommy Johansson
- Vad gjorde du på semestern då?
- Jag satt i en två kvadratmeter stor masonitlåda på en myr vid finsk-ryska gränsen 14 timmar per dygn en hel vecka och slogs med mygg. Blev man nödig fick man skita i en plastpåse och pinka gjorde man i en burk. Ut tog man sig ju inte, för där knallade det runt björnar i 350 kilosklassen. Det var den bästa semester jag någonsin haft!
- Du kan ju för fan inte va klok!
Ja, så kan det låta om man som jag tillbringat semestern på detta vis och försöker förklara tjusningen med det hela för någon ytligt bekant med helt andra intressen än naturfotografering. Men för en person som jag själv med ett genuint intresse för fotografering och naturupplevelser är detta den ultimata upplevelsen. Att ha förmånen att få följa med två av Sveriges ledande och mest aktade naturfotografer hem till en finsk legendar inom natur och björnfoto är stort för mig. Lika stort som om en hockeyspelare i division fem skulle få följa med Peter Forsberg och Mats Sundin hem till Teemu Selänne på träningsläger!
Staffan Widstrand och Magnus Elander fungerar som reseledare på resan och vi är på väg till Lassi Rautiainens hemmamarker. Vi är ett blandat gäng på ett tiotal personer som bestämt oss för att tillbringa en vecka uppe i den finska ödemarken öster om Kuhmo för att försöka plåta björn. Något som förvånar mig är att de flesta av oss kommer från det område som vanligtvis omnämns som Sveriges rovdjurstätaste, nämligen Värmland, Dalarna och Gävleborg. Vi borde väl om några, ha chans att plåta rovdjur på hemmaplan? Det visar sig att de flesta, liksom jag själv, är mycket naturintresserade. Vi har alla legat ute i skogen mycket genom åren. Spårat varg och vetat att man varit nära, sett skymten av nått lodjur, några har hört vargar yla, men ingen av oss har lyckats fånga något av våra stora rovdjur på bild.
Vi rör oss längs den ryska gränsen, ibland till och med inne i den neutrala zonen mellan länderna som är känd under namnet ”ingenmansland”. Detta har tidigare varit Europas bäst bevakade gräns och den neutrala zonen är sen andra världskrigets slut förbjuden för civilpersoner att vistas i. Men Lassi har specialtillstånd för att ta med oss in i området.
Landskapet är betydligt plattare än vad jag hade föreställt mig. Marken är huvudsakligen sandjord och vegetationen består till största delen av tall och blåbärsris. Det påminner starkt om hur det till stora delar ser ut hemma i Värmland. Jag kunde lika gärna befinna mig någonstans mitt på Brattforsheden, om det inte vore för den totala tystnaden som man nästan bara kan uppleva i fjällen hemma i Sverige.
Lassi har sedan drygt 25 år tillbaka lagt ut åtlar för att i första hand locka fram björn på lämpligt fotoavstånd. På köpet har man även goda chanser att se järv, havsörn och kungsörn. De senaste åren har också ett vargpar fött valpar i området och därför besöker nu även en vargflock regelmässigt Lassis åtlar. Vargen är dock betydligt mer svårfotograferad än de övriga rovdjuren. Oftast ser man dem cirkla runt åtlarna och gömslet utan att riktigt våga sig fram i rädsla för både den i vargnosen mycket skrämmande människodoften och de betydligt större björnarna. De tycks vara mycket väl medvetna om vår närvaro i gömslena men vid varje hastig rörelse eller för höga ljud, vänder de snabbt till skogs för att inte visa sig mer den natten. Oftast håller de tillgodo med ben och slamsor som björnarna och järvarna släpat med sig till åtelplatsernas utkanter. Hur någon kan vara rädd för att möta en varg i skogen är för mig en gåta när man ser hur oerhört försiktigt och skyggt de närmar sig ett föremål som för dem är nytt i skogen och doftar människa. Vi som har hund hemma reagerar alla på att deras sätt att röra sig mot åteln starkt påminner om en mycket osäker och försiktig tamhunds. En annan sak som slår oss är att trots att vargarna är mycket ljusa, nästan gulvita i färgen, så har de en förmåga att snabbt slukas upp av skogens skuggor. Denna förmåga att försvinna i dunklet i kombination med deras försiktiga och skygga beteende gör att man lätt förstår att vargen måste vara ett av de nordiska skogarnas mest svårjagade djur, vilket också omtalas av finska och ryska jägare.
Hur som helst så är det först och främst björn som vi är här för att fotografera. Lassi vågar nästan garantera att alla kommer att få se björn redan första natten, då de varit mycket aktiva och besökt åtlarna varje natt de senaste veckorna. Någon frågar om det inte är farligt att sitta obeväpnad i ett gömsle, som i några fall bara består av plywood och tyg, med en fullvuxen björn på bara ett par meters avstånd. Lassi lugnar honom på sin klingande finlandssvenska, med att på 25 år så har det bara hänt vid ett fåtal tillfällen att han sett björn på väg till eller från gömslena och att de har mycket stor respekt för människor som inte är där björnarna lärt sig att de ska vara, nämligen i den där lilla trälådan som står bredvid middagsbordet och stinker människa. Vi låter oss lugnas av Lassis förklaring och ger oss ut till gömslena i god tid innan det börjar skymma.
Det gömsle vi ska sitta i första natten ligger på en liten ås med stora tallar. Vi smyger tyst på stigen upp mot gömslet för att slinka in så diskret vi kan. När vi lyfter haspen av dörren dundrar det till i en buske ett tjugotal meter bort och en stor mörk björn lägger benen på ryggen och far iväg. Jaha tänker vi, detta måste vara ett av de där fåtalet tillfällen när man träffar på björn på väg till gömslet… Hur som helst så tycktes ju Lassi ha rätt i att björnen uppenbart var mer rädd för oss än vi för den. Men det är nog bäst att kontrolltorka stjärten i alla fall, för det var ju inte riktigt så här man hade tänkt att den första björnkontakten skulle gå tillväga. När väl pulsen gått ner i mer ordinärt tempo så infinner sig oron att vi skrämt iväg björnen för gott och att vi nu har 14 timmars väntan på ingenting framför oss. Att tillbringa hela natten tillsammans med en människa som jag träffade för första gången ett par timmar tidigare, på endast tre kvadratmeter kan bli lite väl krystat om vi inte kommer att se ett liv förrän Lassi kommer och hämtar oss nästa morgon. Björnen hade ju uppenbarligen legat och ätit på sin åtel och inte noterat vår ankomst förrän vi började skramla med haspen. Den verkade dessutom bli ordentligt skrämd av farten att döma. Oron visar sig dock vara obefogad när den bara en halvtimme senare kommer tillbaka för att avsluta sin måltid och vi både får iaktta och fotografera den under mer kontrollerade former. Under hela natten kommer och går åtminstone nio olika björnar runt åteln och innan veckan är slut har jag både sett och fotograferat björn, varg, järv, kungsörn och havsörn samt ett stort antal andra fåglar. Innan jag reste iväg hade jag hoppats att få se en björn och förhoppningsvis lyckas få någon skaplig bild med mig hem. Nu kom jag hem med 1.500 björnbilder plus skapliga bilder på varg och järv. Mycket mer än vad jag vågat drömma om innan jag åkte.
Dessutom skall det tilläggas att det är en alldeles speciell upplevelse att bara vistas i den finska urskogen, många mil från närmaste människoboning. Bada traditionell rökbastu och njuta av finska delikatesser som ”hillo”, hembakt surdegsbröd och fickljummet tjärbrännvin kan även det anses vara en kulturell upplevelse utöver det vanliga. Då är det väl värt att tvingas ta obehaget att ”tjita i påsen och pinka i purken” som Lassi uttrycker det på klingande finlandssvenska, att vi ska göra om naturbehoven blir oss övermäktiga under nätterna i gömslet.
I år bär det iväg för fjärde året i rad till de finskryska skogarna. Man har väl blivit björnbiten…
Tommy Johansson
TUPPFÄKTNING PÅ ORRMYREN
Våren är den tid då det börjar röra på sig i skogarna igen efter en lång och mörk vinter. Ljuset återvänder och både djur och växter övergår från att tänka på att överleva själv till att istället koncentrera sig på släktets överlevnad. Några arter, t ex rådjur och älgar har redan klarat av detta på hösten men rävar, harar och våra fågelarter har sparat hela nöjet för att istället fira vårens ankomst med hämningslöst kopulerande!
En av dessa arter som under våren fylls av hormoner är orren, en av våra absolut vackraste fåglar. Under tidiga morgontimmar från slutet av mars till början av maj, kan man se orrtupparna göra upp vem som är störst och starkast just detta år och förtjänar att föra sina gener vidare med så många hönor som möjligt.
En tidig söndagsmorgon smyger jag ut för att besöka en sådan spelplats som jag känner till sedan tidigare. Kvällen innan har jag varit där och riggat upp ett enkelt gömsle av en presenning och ett camouflagenät. Eftersom det gäller att smyga dit innan solen går upp, är jag på benen redan klockan fyra och upptäcker redan direkt att det kommer att bli en lång och kall morgon i skogen. Jag har nämligen helt slut på kaffe! Jag som är obotlig koffeinmissbrukare får klara mig utan den obligatoriska kaffetermosen även om jag inser att detta blir en plåga.
Det är fortfarande kolsvart ute och termometern i bilen visar minus sju grader när jag kommer fram till den plats där jag måste lämna bilen. Trots att det inte är längre än ca 400 meter att gå och att jag gick samma väg så sent som i går kväll så är det ganska svårt att hitta i mörkret. Ficklampor är för fjollor och stockholmare!
Efter att ha snubblat ett par gånger och försökt att koncentrera mig på att falla tyst, samtidigt som jag skyddat kamerautrustningen från att slå i marken är jag framme vid mitt provisoriska gömsle. Instinkten att skydda sex kilo kamerautrustning från att skadas, genom att i fallet sträcka upp den på raka armar har istället medfört ömma armbågar och ett blåslaget knä.
Jag behöver inte vänta längre än ca en halvtimme innan det börjar ljusna och jag hör vingslagen från de första tupparna som börjar flyga in på myren för att lägga beslag på de bästa tuvorna. Varför en del tuvor på myren anses mer attraktiva än andra är för mig ett mysterium. I mina ögon ser de lika ut allesammans i både storlek och form. Medan ljuset så sakta kommer, sitter jag och lyssnar på bubblandet och väsandet som är så typiskt för just orrspelet. Jag försöker genom att lyssna, att lokalisera var den största aktiviteten i spelet är för att kunna ställa in kameran och planera mina bilder så att jag är beredd när ljuset kommer. Eftersom det är kallgrader och helt klart i luften anar jag att det kommer att bli fint morgonljus med reflexer i rimfrosten i det torra gräset på myren. Min kaffetörst börjar också nu göra sig påmind på allvar.
Solen kryper upp över horisonten och de första strålarna silar genom granskogen och träffar myren. Tupparna sitter precis på samma tuvor som de gjorde senast jag var här, och det är minst tio år sen. Tydligen är dessa tuvor fortfarande de mest attraktiva i orrarnas ögon. Nu kommer ljuset så att jag kan börja fotografera och tur är väl det, för i min sysslolöshet har kaffetörsten blivit så stor att jag börjat tänka på döden. Nu är det bara att kika genom sökaren, vänta på att ett par tuppar ryker ihop och låta kamerans motor gå. Visst kan det vara fint med en bild på några orrtuppar som sitter lite fridfullt och kuttrar på en myr, men det är ju bilder på tuppar som slåss som jag vill ha och som bäst illustrerar känslan av att sitta på en orrmyr.
Trots allt är de ju där för att göra upp om vem som är värdig att para sig med traktens hönor
och det är ju det jag vill ha på bild!
Deras beteende är påfallande likt en del ”människotuppars” uppförande på krogen en lördagskväll, då de med uppblåsta bröstkorgar och flaxande vingar försöker att samla på sig så många beundrarinnor som möjligt och övertyga dem om att just deras gener är de som är bäst lämpade för att garantera artens överlevnad.
Efter att ha filosoferat över våra likheter med hönsfågelsläktet och fyllt ett minneskort med bilder börjar min kaffetörst åter att göra sig påmind. Morgonen börjar övergå i förmiddag och orrarna lämnar myren för den här dagen. Plötsligt börjar jag känna att jag fryser nått kopiöst om fötterna och ser att jag sjunkit ned till stövelskaften i myren. Jag har varit så koncentrerad på orrarna och fotograferandet att jag varken märkt detta eller att jag faktiskt fryser. Det blir dags för mig att lämna myren för att åka hem och kolla morgonens bildskörd i datorn. Att gå vägen genom skogen går på en bråkdel av tiden nu i dagsljus Jag tar vägen förbi en butik och inhandlar ett paket kaffe på vägen hem. Kaffe har aldrig smakat godare och morgonens bildskörd blev också ganska bra, så jag känner mig trots allt ganska tillfreds med morgonens strapatser.
Tommy Johansson
VITA ATTRAKTIONER I VÄSTRA VÄRMLAND
Att Eda i västra Värmland hyst en fast stam av vita älgar sedan 1900-talets början är numera ganska välkänt. De vita älgarna har förekommit flitigt i Mitt i naturens tittarfilmer på TV. Ett värdshus i trakten har fått namnet ”Vita Älgen”. En vit älgko har varit omslagsflicka på lokaldelen av telefonkatalogen och en glad, vit älgtjur har fått agera logotyp för Eda kommun. De vita älgarna har blivit en symbol för hela trakten och en mindre turistattraktion bland tillresta naturintresserade.
Nu i sommar har en ny vit attraktion dykt upp i trakten – ett vitt rådjur. Då det har rört sig i samma område ända sedan tidigt i sommar, ett område med ganska stora öppna fält, har det varit förhållandevis lätt att få syn på under tidiga mornar och sena kvällar då det varit framme och betat. Stundtals har vi varit många som utrustade med kikare och kameror beundrat det kritvita rådjuret.
Troligen är detta en ettårig get som för första gången går ensam utan mamma och eventuella syskon. Då det inte har röda ögon, vilket heller inte flertalet av de vita älgarna har, så rör det sig inte om ett exempel på fullgången albinism. Mer troligt är att detta rör sig om en genetisk avvikelse som ibland omnämnts som partiell albinism. En fullfjädrad albino ska ju helt sakna pigment och är oftast också steril. Att de vita älgarna är lika livsdugliga och fertila som en normalfärgad älg råder det ingen tvekan om, då jag själv vid ett flertal tillfällen både sett och fotograferat vita älgkor med både vita och bruna kalvar. Vid något tillfälle till och med en kalv av varje färg. Samma vita ko som ett år haft vita kalvar kan året därpå ha bruna. Dessutom har flera av de vita älgarna i trakten haft någon brun fläck i den annars kritvita pälsen.
Om det vita rådjuret är fortplantningsdugligt återstår att se. De lokala jägarna har på frivillig väg enats om att fridlysa detta djur, åtminstone under ett år för att se om det får någon avkomma till våren. I Centraleuropa innebär det olycka att döda ett vitt rådjur. Den som skjuter ett vitt rådjur kommer själv att dö inom ett år. Det mest kända exemplet är kronprinsen Franz-Ferdinand av Österrike-Ungern, som under en jakttur 1913 sköt ett vitt rådjur. Mindre än ett år senare sköts han själv till döds i Sarajevo och detta blev upptakten till första världskriget.
Under brunsten i slutet av sommaren såg jag själv en bock som uppvaktade den vita geten flitigt, trots att en normalfärgad get betade bredvid. Tydligen finns det även i rådjurens värld herrar som föredrar blondiner…
Tommy Johansson